attlevamedskolios

Hej! Det är sista dagen på mitt sportlov, och jag måste medge att jag inte är ledsen över det. Jag har bara suttit hemma hela lovet ändå, och imorn får jag skolskjuts till skolan också. Jag är självklart ledsen över att jag behöver skolskjuts, men vem vill inte kliva ur en taxi utanför skolan varje dag? Ganska fränt är det ju..

Nu till något annat. Jag fick tillfälle att fota mitt ärr idag, och såhär ser det ut:

Hej! Idag är det en månad sedan jag opererades, för en månad sedan låg jag på sjukhuset, nyopererad. Jag måste medge att jag tycker att tiden har gått väldigt snabbt, det känns verkligen inte som en månad sen! Allt är iallafall bra med mig, det går framåt betydligt mycket snabbare än jag kunnat ana. Jag har sportlov just nu, vilket är jätteskönt. Inte för att jag kan göra så mycket, men men.. Jag har slutat ta morfin-tabletter helt nu, jag tar alltså bara alvedon. Jag kan också meddela att jag inte har ont alls längre. Jag kan bli trött i ryggen och så, men jag får inte längre ont på samma sätt. Det enda som gör ont nu är att nysa, toppen för mig som är allergisk mot mina egna husdjur.

Jag vet att jag sa att jag skulle slänga upp en bild på ärret i helgen, men jag glömde bort det. Jag har det ju tejpat hela tiden nu, förutom när jag duschar, så det är bara då jag kan ta bilden.. nåja, nästa gång så. Idag har jag faktiskt varit på stan med min mamma, ett stort steg för mig, som annars bara orkar gå till affären och tillbaka. Det gick toppen! Visst, vi fick stanna ett par gånger, men huvudsaken är att jag faktiskt orkade gå runt ett tag. Annars har jag bara legat hemma hela veckan, eftersom att jag har lov, därför var det oerhört skönt att få komma ut ur huset en sväng.

Förresten, har ni några frågor så kan ni ställa dem i en kommentar eller så, så svarar jag gärna! Trevlig eftermiddag! ( Kan man säga så..? Det låter ju helknasigt! )

Jag vet att jag inte har bloggat på hela veckan, men jag har förvånansvärt nog varit ganska upptagen. Jag mår iallafall galet mycket bättre nu, och jag har börjat gå i skolan lite smått. I måndags gick jag de två första lektionerna,och åkte sen hem. I tisdags gick jag hela dagen, men det berodde på att det var en specialdag. Vi sjöng gospel tillsammans med en expert, vilket faktiskt var jätteskoj. I onsdags var jag dock ledig, eftersom att resten av skolan har friluftsdag, och det kunde jag inte vara med på. Igår och idag gick jag bara några utav lektionerna.

Jag kan också säga att jag knappt har ont längre. Jag får lite ont när jag ska resa mig i sängen till exempel, men annars går allt bra. Att jag mår så bra är lite jobbigt också, eftersom att det då känns som om att jag kan börja träna ganska snart, vilket jag inte får för min läkare. Igår var jag också på min volleybollträning, jag tränade inte förstås. Det var helt galet jobbigt att vara där, psykiskt alltså. Att se alla andra träna, när jag själv inte ens får gå upp för trapporna i skolan..

I helgen sen kan jag lägga upp en bild på mitt ärr, som har läkt ihop ganska mycket nu. Trevlig helg!

Jag tänkte svara på ett par frågor jag har fått. Jag tror att de flesta av de här frågorna har blivit besvarade när jag har beskrivit min sjukhustid, men jag tänkte göra det extra tydligt.

Hade du jätte ont när operationen var gjord? Ja, det hade jag. Man har dock rejält med morfin i kroppen och även lokalbedövning, så det är inte outhärdligt. Jag hade också väldigt ont i axeln, av någon anledning. Smärtan förändrades för varje dag, en dag kunde jag ha jätteont vid revbenen, och en annan hade jag galet ont precis i mitten av ryggen, det varierade.
Efter hur många dagar kunde du gå upp? De tvingar upp en nästan direkt efter operationen, och efter det får man gå upp och stå tre gånger varje dag. Jag kunde gå helt själv, utan gåbord, dagen innan jag åkte hem. Innan det kunde jag gå med gåbord utan hjälp, från måndagen kanske.
Är det läskigt att sövas ner? Nja, lite obehagligt kanske, men inte läskigt. De kopplar in narkosmedlet och sedan börjar allt snurra, sedan bara somnar man. Narkospersonalen var verkligen jättetrevlig.
Det var allt för idag, hejdå!

Jag kom just på att jag glömt berätta om min sista dag på sjukhuset, here we go.

Dag 8:
Detta var alltså min sista dag på sjukhuset, och det kändes så fruktansvärt bra. Jag hade inte satt min fot utanför avdelningen på över en vecka, så jag ville komma ut därifrån så snabbt som möjligt. På morgonen kom de in för att ta bort min sista slang, cvk'n, som satt i halsen (att ta bort den gör inte ont alls). Jag fick även träffa min sjukgymnast, som förövrigt är supertrevlig! Vi gjorde det enda jag hade kvar att göra för att få åka hem, gå i trappor. Det gick toppenbra, jag kunde gå både upp och ner utan problem. Efter det satt jag och min mamma mest och väntade på att min pappa skulle sluta jobbet för att sedan komma och hämta oss. När det var dags att åka följde en sköterska med oss ner, hon hjälpte till att köra mig ner i rullstol. Eftersom att jag bor i Linköping, där jag opererades, så tog hemfärden inte mer än fem minuter. Att bo så nära gjorde också att min familj kunde komma till sjukhuset nästan varje dag.

Jag har glömt berätta en grej om min sjukhusvistelse, spränggropen. De håller på och bygger om sjukhuset, och de håller på och spränger ett hål i marken, precis under vårat sjukhusfönster. Första gångerna de sprängde tyckte jag att det var coolt, men när man vaknar klockan 7 av att hela byggnaden skakar, så är det inte så coolt längre. Det blev inte bättre av att de höll på och väsnades ända fram tills klockan nio på kvällen. Jag tycker synd om dom som måste spendera en längre period där, man blir galen av allt oväsendet efter ett tag.

Jag har ju också lovat er för- och efterbilder på min rygg, here you go.

Jag tänkte uppdatera er lite om dagsläget. Jag mår helt okej nu, och har minskat ner på morfintabletterna. Smärtan börjar klinga av sakta men säkert allteftersom att jag börjar röra mig mer, inte för att jag rör mig särskilt mycket. Igår orkade jag till och med gå på en volleybollmatch, mest för att komma ut ur huset och träffa mina vänner, vilket var jätteskönt. Om jag hade det jobbigt på sjukhuset, med isoleringen och så, så är det inget emot hur jobbigt det är nu. Jag är egentligen väldigt aktiv, och när jag inte kan träna, inte ens ta längre promenader, så mår jag skitdåligt. Jag mår dåligt av att tänka på mat, eftersom att jag inte har någon matlust, vilket beror på att jag inte rör på mig särskilt mycket. Och jag hatar att inte kunna göra vad jag vill, jag kan inte ens sticka ut och cykla om jag skulle känna för det. Nåja, det här ska jag klara av. Jag får helt enkelt bita ihop och hoppas att tiden kommer att gå fort.

Trevlig eftermiddag!

Dag 7:

Detta var alltså dagen innan hemfärden, vilket kändes riktigt skönt. Jag hade möjligheten att åka hem den här dagen men jag kände mig inte rikrigt redo, tyvärr. Nu åt jag tre ''riktiga'' mål om dagen och jag gick på toaletten själv, jag kunde också läsa själv, vilket jag inte orkat tidigare. Det hände annars inte så mycket, en trevlig sak var att min sjukgymnast kom, och jag gick utan gåbordet första gången. Jag gick längs korridoren och tillbaka, vilket var mycket längre än jag hade gått på flera dagar. Nu hade jag också på mig vanliga kläder, vilket gjorde att jag kände mig mycket friskare. Jag har inga bilder från den här dagen heller.

Idag ska jag äntligen gå och ta bort mina agraffer. Agraffer är som ''häftstift'' som håller ihop såret, istället för stygn. Efter det ska jag tejpa ihop såret fram tills sommaren, för att få ett så snyggt ärr som möjligt.

Hejdå!

Dag 6

Dag 5

Jag tänkte börja det här inlägget med att kort beskriva hur jag mår just nu. Jag mår helt okej just nu, jag blir inte längre yr när jag ställer mig upp,  utan jag är helt klar i huvudet. Jag får hemskt ont i ryggen om jag står upp en längre stund, och om jag sitter på en hård stol. Detta blir dock bättre för var dag som går, och det märks verkligen, nu kan jag till exempel sitta med vid matvordet när vi äter, vilket jag inte kunde göra i torsdags. Annars rullar det på rätt bra och jag hoppas på att kunna gå lite i skolan i slutet på nästa vecka.

Idag tänkte jag berätta om dag 2 och 3, som enligt mig var de jobbigaste.

Jag skulle bara vilja ta tillfället i akt och tacka alla som stöttat mig, alla era kommentarer gör mig verkligen superglad!
När jag låg på sjukhuset och mådde piss kollade jag alla era kommentarer och jag blev väldigt rörd, att människor som inte ens känner mig tar sig tid att gå in här och önska mig lycka till.
 Så tack, allihop, ni är bäst!

Hej! Nu är jag äntligen hemma igen efter en 7 dagar lång sjukhus-vistelse. Jag kom hem igår eftermiddag och sedan dess har jag bara slappat i soffan, det är ungefär det jag klarar av just nu. På sjukhuset var jag mycket tröttare än vad jag trodde att jag skulle vara, och jag orkade därför knappt blogga därifrån.
Nu tänkte jag berätta om min sjukhustid, dag för dag. Jag skriver om några dagar i taget, istället för att det blir ett enda långt inlägg.

Kvällen innan operationen:
Jag kom till sjukhuset på kvällen dagen innan operationen, där jag fick duscha två gånger med en speciell tvål. Efter det tog de blodprov och diverse andra tester: blodtryck, syresättning osv. Jag kommer ihåg att jag somnade förvånansvärt snabbt den kvällen, jag ville bara somna innan jag hann bryta ihop.

Dag 1 - Operationsdagen
Klockan halv sju på morgonen väcktes jag av sjukhuspersonal, och jag fick duscha ytterliggare en gång. Tvålen var någon slags anti-bakterietvål så vid det här laget var mitt hår helt förstört, kan jag lova. Efter det fick jag ta på mig operationskläderna som består av: en superfräsig lång skjorta, ett par trosor som går upp till armhålorna och ett par strumpor, som gick ända upp till de fina trosorna. Jag kördes ner till narkosavdelningen, där jag fick en finfin mössa. Där fick vi ligga i ett rum ett tag, och jag fick prata lite med en sjuksköterska som skulle vara med mig hela operationen. Efter en stund körde de in mig i ett rum, jag vet inte säkert om det var operationssalen. Där pratatde jag lite med personalen, och fick sedan en syrgasmask över näsan och munnen. Jag vet inte säkert hur de fick in narkosmedlet i kanylen i armen men efter ett par sekunder började hela rummet att snurra, jag blundade och vips, var jag borta.

Jag minns inte jättemycket från min första dag, efter operationen, men jag minns att när jag vaknade hade jag fruktansvärt ont. Tydligen hade jag vaknat lite för tidigt, innan lokalbedövningen hade fått full effekt. Jag måste ockås säga till de som ska opereras: smärtan ger med sig, även om man inte tror på det när läkarna säger det. Jag trodde att de bara ljög för mig, att jag alltid skulle ha ont, men så var det ju absolut inte. Jag minns också att mina föräldrar satt där bredvid min säng, och att jag pratade lite med dom. Jag kommer ihåg att en av de första sakerna jag sa var: '' Jag känner mina ben, jag är inte förlamad. Hurra.''. Jag låg där på uppvaket, och föll ur och in i medvetande med jämna mellanrum. Jag uppfattade att det kom en man som skulle röntga mina lungor, men inte mer än så. Jag kommer ihåg att jag ville komma bort från det stressiga rummet jag låg i, det sparng människor överallt och jag hörde bebisar som skrek.

Efter ungefär två timmar fick vi komma till intensivvårdsavdelningen, där det inte var någon annan patient. Det var först där jag lade märke till alla slangar jag hade kopplade till mig, de satt på händerna, i halsen och på handlederna, om man bortser från lokalbedövningen i sidan. Jag minns att jag mådde sjukt illa, och att jag spydde en gång i kvarten. Jag minns också att de sa att jag var tvungen att ställe mig upp, med en gång. Sagt och gjort, de fick upp mig på sängkanten, öch de ställde mig också upp. Detta var det hemskaste jag varit med om, jag mådde så sjukt illa och hade så ont att jag trodde att jag skulle svimma, men det klarade jag. Jag fick också träffa min ryggläkare, men det kommer jag knappt ihåg.




Båda de här bilderna är tagna precis efter operationen, där jag har syrgas över munnen, och en hel massa slangar överallt.




Jag lägger upp mer imorgon, godnatt!