attlevamedskolios

Hej! Nu är jag äntligen hemma igen efter en 7 dagar lång sjukhus-vistelse. Jag kom hem igår eftermiddag och sedan dess har jag bara slappat i soffan, det är ungefär det jag klarar av just nu. På sjukhuset var jag mycket tröttare än vad jag trodde att jag skulle vara, och jag orkade därför knappt blogga därifrån.
Nu tänkte jag berätta om min sjukhustid, dag för dag. Jag skriver om några dagar i taget, istället för att det blir ett enda långt inlägg.

Kvällen innan operationen:
Jag kom till sjukhuset på kvällen dagen innan operationen, där jag fick duscha två gånger med en speciell tvål. Efter det tog de blodprov och diverse andra tester: blodtryck, syresättning osv. Jag kommer ihåg att jag somnade förvånansvärt snabbt den kvällen, jag ville bara somna innan jag hann bryta ihop.

Dag 1 - Operationsdagen
Klockan halv sju på morgonen väcktes jag av sjukhuspersonal, och jag fick duscha ytterliggare en gång. Tvålen var någon slags anti-bakterietvål så vid det här laget var mitt hår helt förstört, kan jag lova. Efter det fick jag ta på mig operationskläderna som består av: en superfräsig lång skjorta, ett par trosor som går upp till armhålorna och ett par strumpor, som gick ända upp till de fina trosorna. Jag kördes ner till narkosavdelningen, där jag fick en finfin mössa. Där fick vi ligga i ett rum ett tag, och jag fick prata lite med en sjuksköterska som skulle vara med mig hela operationen. Efter en stund körde de in mig i ett rum, jag vet inte säkert om det var operationssalen. Där pratatde jag lite med personalen, och fick sedan en syrgasmask över näsan och munnen. Jag vet inte säkert hur de fick in narkosmedlet i kanylen i armen men efter ett par sekunder började hela rummet att snurra, jag blundade och vips, var jag borta.

Jag minns inte jättemycket från min första dag, efter operationen, men jag minns att när jag vaknade hade jag fruktansvärt ont. Tydligen hade jag vaknat lite för tidigt, innan lokalbedövningen hade fått full effekt. Jag måste ockås säga till de som ska opereras: smärtan ger med sig, även om man inte tror på det när läkarna säger det. Jag trodde att de bara ljög för mig, att jag alltid skulle ha ont, men så var det ju absolut inte. Jag minns också att mina föräldrar satt där bredvid min säng, och att jag pratade lite med dom. Jag kommer ihåg att en av de första sakerna jag sa var: '' Jag känner mina ben, jag är inte förlamad. Hurra.''. Jag låg där på uppvaket, och föll ur och in i medvetande med jämna mellanrum. Jag uppfattade att det kom en man som skulle röntga mina lungor, men inte mer än så. Jag kommer ihåg att jag ville komma bort från det stressiga rummet jag låg i, det sparng människor överallt och jag hörde bebisar som skrek.

Efter ungefär två timmar fick vi komma till intensivvårdsavdelningen, där det inte var någon annan patient. Det var först där jag lade märke till alla slangar jag hade kopplade till mig, de satt på händerna, i halsen och på handlederna, om man bortser från lokalbedövningen i sidan. Jag minns att jag mådde sjukt illa, och att jag spydde en gång i kvarten. Jag minns också att de sa att jag var tvungen att ställe mig upp, med en gång. Sagt och gjort, de fick upp mig på sängkanten, öch de ställde mig också upp. Detta var det hemskaste jag varit med om, jag mådde så sjukt illa och hade så ont att jag trodde att jag skulle svimma, men det klarade jag. Jag fick också träffa min ryggläkare, men det kommer jag knappt ihåg.




Båda de här bilderna är tagna precis efter operationen, där jag har syrgas över munnen, och en hel massa slangar överallt.




Jag lägger upp mer imorgon, godnatt!