attlevamedskolios

I femman fick vi gå till skolsystern för en rutinkoll. Allt var bra tills det kom till att titta på ryggen. Skolsystern sa inte mycket mer än att jag skulle få komma tillbaka för att bli undersökt av en ryggläkare. Sagt och gjort, någon månad senare vart jag kallad för att bli undersökt. De tyckte även denna gång att jag skulle komma tillbaka för att ytterligare en ryggläkare skulle få säga sitt. Efter ett flertal besök ho skolsköterskan fick jag åka till ortopedavdelningen på sjukhuset. Där sa de att jag hade skolios, men att de skulle avvakta och se om den förvärrades, och det gjorde den.

Fram tills dess hade jag sett min skolios som något häftigt. Det var lite fränt att ha ett fel på kroppen som ingen annan hade. Detta låter helknäppt nu, men då tyckte jag så.Jag fick så småningom börja med en korsett, som jag skulle använda på natten. Korsetten var oerhört jobbig, jag behövde ta med den varje gång jag skulle sova över någonstans. Den är fruktansvärt obekväm, kan jag lova. Det är som ett hårt plastskal med lite skumgummi inuti. Tanken med korsetten var att den skulle bromsa upp skolioskurvan, så att den inte blev större. Denna använde jag i ungefär ett år, fram tills dess att de märkte att den inte hjälpte. Operation var det enda alternativet. Sen dess har jag gått och väntat på en tid, som jag nu alltså fått.

Detta är min skoliosberättelse fram tills nu, tack och hej!